Gustav Wasa lyckades med bara en stav, eller hur?
Över en kaffe i morse anser min mor att jag skulle kunna låna min fars längdskido, inklusiva pjäxor, för att göra henne sällskap i spåret. Tjaa, tänker jag, jag har inte åkt sen jag var liten, då längdskidor var lika med varm choklad och macka.. men va fan! så jag ringer pappa.
- Tror du att jag kan låna dina skidor?
- Jaaa, de kanske är lite långa.. (han tror jag menar slalomskidor), kan du inte låna mammas?
- Det är ju vi som ska åka??
- Jahaa, ja. (Ska du åka längd?? HAHA) Det går nog bra. Och jag har ju ganska små fötter, så kör på det..
Det han glömde att nämna var att när han senast var ute och åkte hittade han aldrig sina stavar.. vilket hade resulterat i två i helt olika längd, en längd som var alldelles för lång för mig. Så jag tänkte vara smart och tog mammas gångstavar.
- Det måste väl gå precis lika bra??
Det jag, när vi väl kom ut i spåret, insåg var att de istället var alldeles för korta plus att de ständigt åkte ner i snön, vilket ledde till att jag inte kom någon vart alls. Min mamma gör då insatsen att byta stavar med mig.
Efter en mycket liten bit ska mamma över en liten kulle, ena staven går av, och även hon stupar. Detta resluterar i att hon, resterande typ 8 km åker med en stav!
- Gustav Wasa åkte ju med bara en stav, då måste ju jag också klara det!
Hon ska ha all cred för att offra sina två bra stavar till mig. Även fast hon bara hade en stav låg hon i genomsnitt 20 m framför mig hela vägen. Tell me why??
Jag kände mig ändå ganska duktig. Och efter mer än halva sträckan börjar jag tänka att jag är duktig som hållit mig på benen. I uppförsbackarna stod jag däremot i stort sett still och i nedförsbackar kände jag mig återigen verkligen som Stig- H. Bend you knees. please. Tanken om att inte ha ramlat skulle jag nog dock ha sparat, för precis i samma ögonblick stupar jag. Och det var länge sen jag skrattade så mycket. Herregud.
Vi tar oss runt och blir bara omkörda av ett pensionärspar. Jag känner mig stolt.
Lätt att lägga i rätt växel?
- Tror du att jag kan låna dina skidor?
- Jaaa, de kanske är lite långa.. (han tror jag menar slalomskidor), kan du inte låna mammas?
- Det är ju vi som ska åka??
- Jahaa, ja. (Ska du åka längd?? HAHA) Det går nog bra. Och jag har ju ganska små fötter, så kör på det..
Det han glömde att nämna var att när han senast var ute och åkte hittade han aldrig sina stavar.. vilket hade resulterat i två i helt olika längd, en längd som var alldelles för lång för mig. Så jag tänkte vara smart och tog mammas gångstavar.
- Det måste väl gå precis lika bra??
Det jag, när vi väl kom ut i spåret, insåg var att de istället var alldeles för korta plus att de ständigt åkte ner i snön, vilket ledde till att jag inte kom någon vart alls. Min mamma gör då insatsen att byta stavar med mig.
Efter en mycket liten bit ska mamma över en liten kulle, ena staven går av, och även hon stupar. Detta resluterar i att hon, resterande typ 8 km åker med en stav!
- Gustav Wasa åkte ju med bara en stav, då måste ju jag också klara det!
Hon ska ha all cred för att offra sina två bra stavar till mig. Även fast hon bara hade en stav låg hon i genomsnitt 20 m framför mig hela vägen. Tell me why??
Jag kände mig ändå ganska duktig. Och efter mer än halva sträckan börjar jag tänka att jag är duktig som hållit mig på benen. I uppförsbackarna stod jag däremot i stort sett still och i nedförsbackar kände jag mig återigen verkligen som Stig- H. Bend you knees. please. Tanken om att inte ha ramlat skulle jag nog dock ha sparat, för precis i samma ögonblick stupar jag. Och det var länge sen jag skrattade så mycket. Herregud.
Vi tar oss runt och blir bara omkörda av ett pensionärspar. Jag känner mig stolt.
Lätt att lägga i rätt växel?
Kommentarer
Trackback
