the journey is the destination

Jag förstår inte hockey, jag har nog aldrig tyckt att det är speciellt kul. Idag blev jag indirekt tvungen att kolla på kvartsfinalen mellan Brynäs och Djurgården. Den enda match jag någonsin sett var finalen mellan Färjestad och Djurgården för väldigt många år sedan, så Färjestad vann. Då kommer jag ihåg att hela familjen låg i våran gamla bäddsoffa bänkade framför matchen. Anledningen till att vi så innerligt höll på Färjestad var för att mina kära morfärldrar kommer från Värmland. Efter det minns jag ingen hockey.

Så jag kände mig måttligt intresserad över att titta idag. Men bara för att jävlas håller jag på Brynäs. Och just nu vet jag att det står 1-1, och bara för att så hoppas jag att de vinner. Jag känner dock att viss ilska kommer råda här ikväll då, men det kan det vara värt. Bara för att hockey är så tråkigt.

Något som däremot är lite kul är att här ute på Blidö bygger man, om man inte kollar på hockey, potatiskanoner. POTATISKANONER??? Ja, tydligen står man nere vid sjön och skjuter ut potatisar. För det är kul. Och folk tycker vi är knäppa?

Något annat rätt kul är vad jag precis hittade på aftonbladet, ett klipp om en raketspark! Förstå vad coolt. Den skulle åka i över 100 knyck. Jag är väldigt imponerad över hur man lyckas hålla balansen. Jag och Kajsa hade problem, och då gick den i max 20! Men även det är väl en övningssak. Så mellan hockey, potatiskanon och raketspark, måste jag nog säga att jag väljer sparken.