Jag blir galen.
Jag är nog lika glad som alla andra att snön är på väg bort. Absolut. Men jag måste säga att jag hatar tö! Seriöst. Jag har undvikit att ta mig ut, på grund av att det är så blött och på grund av att jag egentligen inte har bra skor för det. Gummistövlar skulle vara perfekt. Jag ska nog köpa mig ett par och inte ta av mig dem förän marken är bar och solen steker. Vilket jag tror blir i sommar någon gång. Okej, nu är jag jättearg för att mina fötter precis förlorade sin värdighet.
Jag var nämligen ute en sväng. Marcus ringde, för första gången på väldigt länge. Och utan att veta ordet av hade jag sagt att vi kunde ses en snabbis innan han skulle hem till Stockholm igen. Och snabbt var det. Han ringde 11.09, tio minuter senare var han utanför. Och jag kan ärligt säga att när han ringde, hade jag ingen anständig klädsel på mig, håret dyngblött i en knut och inget smink överhuvudtaget i sikte. Så, på tio minuter hann jag klä på mig, torka håret och sminka mig. Duktigt. Det som var mindre duktigt var att jag inte tänkte på att jag skulle få gå tillbaka. Hade jag haft lite mer tid på mig, så jag hade hunnit packa så hade jag kunnat stanna på stan, för att träffa Johanna och sen själv ta tåget. Men jag hade inte den tiden. Jag insåg snabbt att den sörjan vi åkte bil i, skulle jag bli så illa tvungen att gå i hem. Och jag hade valt helt fel stövlar. SHIT!
Men det var bara att bita i det riktigt sura äpplet, känna hur fötterna riktigt badade i blötsnö, och ta sig hem. Nu ska jag packa min väska och snart bege mig i blötsnön IGEN för att träffa Johanna. Jag ska välja ett par bättre stövlar denna gång.
Detta och ett par alldeles för slitna stövlar ledde till...
..blöta fötter.
Jag var nämligen ute en sväng. Marcus ringde, för första gången på väldigt länge. Och utan att veta ordet av hade jag sagt att vi kunde ses en snabbis innan han skulle hem till Stockholm igen. Och snabbt var det. Han ringde 11.09, tio minuter senare var han utanför. Och jag kan ärligt säga att när han ringde, hade jag ingen anständig klädsel på mig, håret dyngblött i en knut och inget smink överhuvudtaget i sikte. Så, på tio minuter hann jag klä på mig, torka håret och sminka mig. Duktigt. Det som var mindre duktigt var att jag inte tänkte på att jag skulle få gå tillbaka. Hade jag haft lite mer tid på mig, så jag hade hunnit packa så hade jag kunnat stanna på stan, för att träffa Johanna och sen själv ta tåget. Men jag hade inte den tiden. Jag insåg snabbt att den sörjan vi åkte bil i, skulle jag bli så illa tvungen att gå i hem. Och jag hade valt helt fel stövlar. SHIT!
Men det var bara att bita i det riktigt sura äpplet, känna hur fötterna riktigt badade i blötsnö, och ta sig hem. Nu ska jag packa min väska och snart bege mig i blötsnön IGEN för att träffa Johanna. Jag ska välja ett par bättre stövlar denna gång.
Detta och ett par alldeles för slitna stövlar ledde till...
..blöta fötter.
Kommentarer
Trackback
