the journey is the destination

Gårdagen blev riktigt kul. Jag hade dock inte väntat mig annat. Alla var riktigt taggade och stämningen var på topp. Vi saknade dock en viktig beståndsdel i Kyrkbrinksfamiljen, men jag tror vi klarade att upprätthålla namnet ändå! Kvällen startade hos Tanya, med Schlager, ölspel och mycket sång (noterat med bananer som mikrofoner?). Vi tog oss vidare till Strömpis och sedan slutade kvällen med att jag jagade helt fel buss, men hamnade på rätt och somnade i Lindas soffa. Den platsen hade jag förtjänat under kvällen genom att tatuera mig med familjen Lacks kännetecken, Capri Sonne.

På Strömpis tog vi ändå priset när vi står och bankar på en toalettdörr (vi tror Frida befinner sig bakom, och har gjort det för länge för att det ska vara okej) vi skriker på henne att hon ska öppna så vi kan se så hon är okej. Efter mycket bankande öppnas dörren... och det är inte Frida.
- Förlåt att jag inte öppnade,  men jag är inte Frida. Hoppas hon är okej.

Mycket riktigt, hon var mer än okej. Vi hittar henne dansande och sjungande som aldrig förr. Och musiken gick inte av för hackor. Det var VI. Jag tror inte det var en enda låt vi inte sjöng. Det var många armbågar denna kväll (det var sjukt trångt) men kvällen blev grymt bra!

Att man hade haft kul igår, blev jag väl påmind om idag. AJAJAJ, vad ont i huvudet jag hade. Men med donken, massa häng i Tanyas soffa och en liten återställare kände jag mig åter pigg. Något jag kanske får lida för imorgon, eller vad tror ni?


FRIDA ...



... med bananen i högsta hugg







PERFEKT SOFFHÄNG!