the journey is the destination

Att berätta för pappa att det faktiskt gick bra och var ganska roligt att åka längd, kan nog ha varit ett misstag..
- Vad gör du på fredag, Hanna?
- Jag är ledig.. Så jag vet inte.
- Jag är också ledig, du och jag kanske kan ta en sväng då?
Jag tyckte det ändå lät ganska mysigt, och tänkte att "nu kan jag ju ändå ha pjäxor som jag inte behöver ha tjocka raggsockor i. Och det gick ju hyffsat, så va fan."

Jag förberedde mitt psyke och hoppades på sol, för hur dåligt det än skulle gå.. så hade jag ju ändå solen! Jag vaknade och det var strålande solsken..

Innan vi beger oss ut, hittar jag pappa letandes efter ngt.
- Vad letar du efter?
- En riktigt ful keps. (smilandes mot mig)

När vi väl kommer ut till spåret märker jag, när jag tar på mig skidorna, att bindningen är lite dålig. En skruv satt bokstavligen talat lös. Pappa insåg ganska snabbt att vi ändå inte kunde göra ngt åt det och säger att jag då kan ha någonting att skylla på. OCH jävlar vad jag skyllde på det. Hela vägen. Inte högt, men de orden ekade i min skalle. Något som även ekade var, "kan man verkligen inte äta snö?" Jag var så törstig att jag inte visste vad jag skulle göra. Att pappa dessutom har en sån bra kondition (trots att han praktiskt taget inte tränat sen jag föddes, och dessutom har typ astma) gör inte saken lättare. Jag vet inte hur många gånger jag sa att han inte fick åka ifrån mig.. Okej att han ligger 50 meter framför, men han fick inte försvinna inom räckhåll. Men sen kommer det, när vi kanske har 500 meter kvar.
- Jag tänkte dra på lite..
Sen såg jag honom inte.

Däremot måste jag skryta med att vi faktiskt åkte om några idag.. Det kan däremot bero på att detta par hade dragit sin typ femåriga dotter, som kanske inte älskade läget. Jag måste också skryta med att.. jag höll mig PÅ benen!
 



Tittar man riktigt noga, ser man att pappa faktiskt står och väntar på mig i backen..