the journey is the destination

För att anknyta till det tidigare inlägget så har jag nu kommit till en punkt då jag är så irriterad. Helt seriöst! Att man kan vara så. Jag finner inga ord. Att det helt allvarligt finns människor som har svårt att bry sig om andra, fine. Men att det finns människor som i stort sett har det som filosofi. Att inte bry sig om någonting. Eller någon. Jag blir nästan mörkrädd. Helt klart locket på. Jag orkar inte ens bry mig. Haha. Komisk kanske. Men nej. Finns ingen ork. Ingen vilja. Inget värde i det. Jag är blödig och jag bryr mig om människor. Ibland för mycket. Men det är jag. Jag kan inte försöka vara någon som jag inte är. Det går inte. Och jag kan heller inte låta mig utsättas för det. Bara för att det för stunden kanske löser alla andra problem. Får jag en kram, vill jag att man ger den för att man bryr sig. Bryr sig om mig. Visa lite omtanke people. It doesn't kill you.

För övrigt är jag för trött för att ens vara vaken. Men snart kommer Robin förbi och då blir det film och skitsnack. Sen håller vi tummarna för att hans gips åker bort imorrn, efter 16 veckor. Kan vara dags.

Peace out.