the journey is the destination

Idag var en ganska dålig dag. En underbar vecka tog slut. Känns lite tufft nu, två månader tills nästa gång. Känns riktigt ensamt att sova själv också. Kanske därför jag inte kan sova nu.. Idag fick vi också uppleva ur usla en del thailändare är på engelska. Vi satte oss i en taxi och sa klart och tydligt var vi skulle: Mo chit, skytrain. Taxichauffören nickade och började köra. Men inte till skytrainet. Han körde oss till busstationen. Hur svårt kan det vara att förstå skytrain? Jag bara undrar. Jag ringde upp Miss Ann, kvinnan som har lägenhetshuset som vi bor i så fick hon på thailändska förklara var vi skulle. Det roliga i det hela var att chauffören helt ärligt pratade thailändska med oss. Så istället för engelska pratade vi svenska. Efter mycket om och men var vi framme och kunde ta skytrainet till flygplatsen.

Jag var lagom skraj att samma sak skulle hända mig på vägen tillbaka. Det var mörkt. Och jag själv skulle hitta en taxi som skulle ta mig hem. Lyckligtvis hade Miss Ann gett mig en karta på området här. Med en vägbeskriving på thai. Jag kom hem välbehållen.

Lite läskigt med alla kärnkraftverk i Japan också. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag i stort sett rädd för allt. Så det här gör ju inte den saken bättre. Jag hoppas nu inte att strålningen når hit. För då åker jag nog hem.. Och det vill jag ju egentligen inte. Men det lär vi nog få reda på inom en snar framtid.

Nu ska jag iaf försöka sova. Lite god parfym på kudden ska nog göra susen.

Natti.