Älskade måndag(?)
Sedan tyckte min kära mor att jag gått kunde följa med till mormor. Jag sa att jag egentligen skulle behöva plugga, men hon menade på att det kunde jag ju göra när vi skulle komma hem - det skulle ju inte bli sent (vilket hon senare kommer få ångra att hon sagt).
Väl i Strängnäs hade mormor gjort i ordning lunch, sedan åkte vi ut till kyrkogården för att "skotta" fram morfars grav. Man såg den inte, det var sjukt mycket snö. Som tur var visste mormor vilken av alla under snön det var, så vi lyckades skotta en väg till den, samt få fram den så vi kunde tända ett litet ljus. Det var dock inte bara denna snö vi skulle se som ett problem denna dag..
Vi åker tillbaka till mormor för en kopp kaffe innan vi ska bege oss hemåt för att jag ska få kunna plugga lite. När jag har släppt av mormor och mamma för att sedan parkera bilen, ser jag att ena bakdäcket är helt platt. Förstå HELT PLATT! Fälgen stod ut typ en decimeter. Jag stod i lutning, på praktiskt taget glansis och insåg snabbt att jag inte skulle klara av att byta däck själv. Efter många telefonsamtal fram och tillbaka, med såväl vänner som bilverkstäder, bestämmer sig mamma för att ta en buss hem och pappa för att slänga sig på en buss till Strängnäs för att hjälpa mig. Det hela går fint och jag måste säga att nästa gång jag får punka (förhoppningsvis händer inte det) så kan jag byta däck helt själv. Pappa var också med på ett litet hörn. Typ grovjobbet. Men jag bytte däcken helt själv ;) galet bra.
Så det blev inte mycket plugg för mig eftersom jag blev några timmar försenad. Så det blir att ta tag i den där älskade boken nu och fundera över vad en människa egentligen är????
Fint va?
Älskade, älskade, hatade bok.
Nu börjar jag bli så ful.. att jag känner mig full.
På Strömpis tog vi ändå priset när vi står och bankar på en toalettdörr (vi tror Frida befinner sig bakom, och har gjort det för länge för att det ska vara okej) vi skriker på henne att hon ska öppna så vi kan se så hon är okej. Efter mycket bankande öppnas dörren... och det är inte Frida.
- Förlåt att jag inte öppnade, men jag är inte Frida. Hoppas hon är okej.
Mycket riktigt, hon var mer än okej. Vi hittar henne dansande och sjungande som aldrig förr. Och musiken gick inte av för hackor. Det var VI. Jag tror inte det var en enda låt vi inte sjöng. Det var många armbågar denna kväll (det var sjukt trångt) men kvällen blev grymt bra!
Att man hade haft kul igår, blev jag väl påmind om idag. AJAJAJ, vad ont i huvudet jag hade. Men med donken, massa häng i Tanyas soffa och en liten återställare kände jag mig åter pigg. Något jag kanske får lida för imorgon, eller vad tror ni?
FRIDA ...
... med bananen i högsta hugg
PERFEKT SOFFHÄNG!
Vi glömmer hela tiden att vi inte är på Blidö.
Jag känner att mitt liv de senaste dagarna enbart handlat om längdskidåkning. Idag lyckades jag nämligen få med mig kajsa ut på en tur. Och Kajsa har aldrig åkt. Hon och jag har som en sorts policy att när vi är på Blidö klär vi oss så fult det går.. bara för att det är kul. Man kan även skämma ut sig ganska mycket när man är ute på landsbygden. Idag glömde vi att vi att vi inte var på Blidö och gick lös ganska bra, inte i klädesväg, men i att flumma. Vi hade nämligen två fotbollslag som publik.
Jag hade däremot till min fördel att de killarna som stod och kollade på matchen trodde att jag var Elin och det ropades flitigt efter mig. Jag nonchalerade detta och lät dem tro att jag var min syster och kunde då skämma ut henna istället för mig.
Kajsa var duktig, för att aldrig ha åkt och hennes enda vurpa var egentligen mitt fel. Då den handlade om att hon var tvungen att slänga sig för att jag låg i vägen.
Dagens skratt står dock min 11-åriga syster för. Vi har precis förklarat för henne vad mjäll är, när hon börjar klia sig på låret (det såg däremot ut som att hon kliade sig ngn helt annan stans), och säger "det är mjäll förstår ni"
Nej, nu ska vi göra oss i ordning för att bege oss till Örebro för att ha lite partaj. Kvällen kommer bli en krock mellan familjen kyrkbrink, lack och hölke. 
Bara för att demonstrera hur en vanlig dag i våra liv kan se ut.
Gooooood morgon! 
ÅÅÅÅÅÅÅH HEJ a'la sällskapsresan. 
Som ursäkt använde hon att jag låg i vägen! Hallå???
Kan man äta snö?
- Vad gör du på fredag, Hanna?
- Jag är ledig.. Så jag vet inte.
- Jag är också ledig, du och jag kanske kan ta en sväng då?
Jag tyckte det ändå lät ganska mysigt, och tänkte att "nu kan jag ju ändå ha pjäxor som jag inte behöver ha tjocka raggsockor i. Och det gick ju hyffsat, så va fan."
Jag förberedde mitt psyke och hoppades på sol, för hur dåligt det än skulle gå.. så hade jag ju ändå solen! Jag vaknade och det var strålande solsken..
Innan vi beger oss ut, hittar jag pappa letandes efter ngt.
- Vad letar du efter?
- En riktigt ful keps. (smilandes mot mig)
När vi väl kommer ut till spåret märker jag, när jag tar på mig skidorna, att bindningen är lite dålig. En skruv satt bokstavligen talat lös. Pappa insåg ganska snabbt att vi ändå inte kunde göra ngt åt det och säger att jag då kan ha någonting att skylla på. OCH jävlar vad jag skyllde på det. Hela vägen. Inte högt, men de orden ekade i min skalle. Något som även ekade var, "kan man verkligen inte äta snö?" Jag var så törstig att jag inte visste vad jag skulle göra. Att pappa dessutom har en sån bra kondition (trots att han praktiskt taget inte tränat sen jag föddes, och dessutom har typ astma) gör inte saken lättare. Jag vet inte hur många gånger jag sa att han inte fick åka ifrån mig.. Okej att han ligger 50 meter framför, men han fick inte försvinna inom räckhåll. Men sen kommer det, när vi kanske har 500 meter kvar.
- Jag tänkte dra på lite..
Sen såg jag honom inte.
Däremot måste jag skryta med att vi faktiskt åkte om några idag.. Det kan däremot bero på att detta par hade dragit sin typ femåriga dotter, som kanske inte älskade läget. Jag måste också skryta med att.. jag höll mig PÅ benen!
Tittar man riktigt noga, ser man att pappa faktiskt står och väntar på mig i backen..
ÄNTLIGEN!
Det finns asfalt att gå på!!! Våren är på gång. I feel it. I looooove it!
Gustav Wasa lyckades med bara en stav, eller hur?
- Tror du att jag kan låna dina skidor?
- Jaaa, de kanske är lite långa.. (han tror jag menar slalomskidor), kan du inte låna mammas?
- Det är ju vi som ska åka??
- Jahaa, ja. (Ska du åka längd?? HAHA) Det går nog bra. Och jag har ju ganska små fötter, så kör på det..
Det han glömde att nämna var att när han senast var ute och åkte hittade han aldrig sina stavar.. vilket hade resulterat i två i helt olika längd, en längd som var alldelles för lång för mig. Så jag tänkte vara smart och tog mammas gångstavar.
- Det måste väl gå precis lika bra??
Det jag, när vi väl kom ut i spåret, insåg var att de istället var alldeles för korta plus att de ständigt åkte ner i snön, vilket ledde till att jag inte kom någon vart alls. Min mamma gör då insatsen att byta stavar med mig.
Efter en mycket liten bit ska mamma över en liten kulle, ena staven går av, och även hon stupar. Detta resluterar i att hon, resterande typ 8 km åker med en stav!
- Gustav Wasa åkte ju med bara en stav, då måste ju jag också klara det!
Hon ska ha all cred för att offra sina två bra stavar till mig. Även fast hon bara hade en stav låg hon i genomsnitt 20 m framför mig hela vägen. Tell me why??
Jag kände mig ändå ganska duktig. Och efter mer än halva sträckan börjar jag tänka att jag är duktig som hållit mig på benen. I uppförsbackarna stod jag däremot i stort sett still och i nedförsbackar kände jag mig återigen verkligen som Stig- H. Bend you knees. please. Tanken om att inte ha ramlat skulle jag nog dock ha sparat, för precis i samma ögonblick stupar jag. Och det var länge sen jag skrattade så mycket. Herregud.
Vi tar oss runt och blir bara omkörda av ett pensionärspar. Jag känner mig stolt.
Lätt att lägga i rätt växel?
Se människan, inte brottet?
För att komma ner till verkligheten efter italientrippen, skulle man så klart slängas in i en underbar kurs! NOT. Jag har ingen som helst motivation till att ens öppna böckerna. Det går så djupt. Man ska se människan som god. Och då menar jag att ALLA MÄNNISKOR ÄR GODA! Det spelar ingen roll vad denna har gjort. Ett intressant diskussionsämne är nämligen hur man skulle vårda en man/pedofil, som mördat en liten flicka. Svaret jag idag får av min lärare är då att se människan, inte brottet.
Förlåt mig, om jag är naiv, men jag kan inte se denna människa som god. Det går inte. Absolut skulle jag, om jag skulle vårda, vårda denna människa. Det är självklart. Det är min skyldighet. Men jag kan inte se mer än så. Min godtrohet har en gräns. Om inte minst mitt psyke.
När jag ändå är inne och talar om brott, måste jag påpeka gårdagens dilemma. Jag är ute och kör bil och kommer till ett fyrvägskors, där högerregeln gäller. Samtidigt som mig når ett flertal andra bilar denna korsning. Och för att göra det hela svårare för oss andra, var en av bilarna en polisbil. Jag vet inte vad det är, men jag blir alltid lite smånervös när jag möter eller har en polisbil bakom mig. Hur som. Jag ska lämna företräde åt bilen till höger om mig så klart. Problemet är bara att denna bil ska lämna företräde åt polisen. Polisen i sin tur ska svänga vänster och ska då lämna företräde åt mig. Detta resulterar i att INGEN ÅKER. Trafiken står still. Så klart släpper det efter ett tag, men jag var då inte först att åka. Jag stod still till polisen började blinka med helljusen att det kanske var dags att röra sig.
Vår = ingen snö?
Jag är nog i alla fall inte ensam om att vara glad att det idag är sol och plusgrader, kanske kan snön snart börja smälta bort? Så vi kan få vår någon gång?
Jag var i Italien för två veckor sedan. Där var det perfekt. Man har snö uppe i alperna, där det ska finnas snö. Så man kan åka skidor/snowboard och ha det underbart. Sen kan man åka hem från en kanondag, ner till hotellet och där är det INGEN SNÖ! Great. För det är ju det man har snön till. Och här hemma kan man ändå inte göra det. På sin höjd åka pulka, och det är inte kul längre.
Den resan resulterade hur som helst i en "sällskapsresan 3", något galet inträffade varje dag och man hade alltid något problem att lösa. Det var till och med dimma a'la snowroler och jag funderade ett flertal tillfällen på att göra som Stig-H och sätta mig och vänta ut dimman. Man va fan, vad är en resa utan lite äventyr. Vi lyckades ta oss ner, och alla i sällskapet var med. På tal om äventyr fick det även lite konsekvenser, eller hade kunnat få. Vi åkte på lite "förbjudet" område, vilket resulterade i att vi blev jagade av en "skidpolis", oh utskällda på italienska! Jag ska inte ta på mig cred för utskällningen då jag lyckades smita, men återberättelsen av den var galen! Vi vet fortfarande inte vad konsekvenserna kunde ha blivit, då vi inte kan italienska. Men undan kom vi. Förmodligen med livet nätt och jämnt i behåll.
Dock en regnig dag. Men kolla, INGEN SNÖ.
Var ska vi?
Ska vi fundera över varför gubben var arg?
Är inte livet underbart?
sol = lycka?
Solen har skinit nu i två dagar, det är underbart och jag vill kunna jubla, njuta och bara le hela tiden. Men jag kan inte. Jag vet inte om det är den vanliga surveckan, om det är saknaden av såväl pojkvän som vänner eller om det är något helt annat. Det enda jag vet är att jag vill le, jag vill känna glädjen i magen.
Om inte annat kommer det när vi åker till fjällen om exakt tre veckor. Det ska bli så underbart att jag inte kan förklara det med ord :D det ska bli min glädje. Min längtan bort.
Att vänta på glädjen är också en glädje.
Vår, sommar, Johanna.
Förutom att min längtan till vår, sommar och johanna är stor, finns det mycket inom den snara framtiden och nuet som är bra. I helgen kommer min älskling, plus att min älskade kusin claes är hemma och hälsar på! Och om endast fem veckor drar vi till fjällen! Det ska bli grymt!
Så, det finns mycket i livet man saknar och längtar efter. Vad man än gör kommer det alltid vara så. Det är därför man ska leva i nuet, och göra små saker som ändå piffar till vardagen. Crea diem. Skapa dagen istället för att fånga den.
H.
Johanna
den enda som kanske faktiskt håller denna blogg lite aktiv. hennes kommentarer är nog fler än mina inlägg tror jag :) jag lovar dig snygging, jag ska skriva ett riktigt inlägg snart. ikväll är allt jag orkar skriva efter ett sånt långt uppehåll att jag saknar dig här hemma! looooove you hjärtat!
För dig.
Jag hatar mörker. Speciellt att vara ensam när det är det. Även om vi går mot "mysigare" årstider så hatar jag den här mellanperioden. Allt är grått och trist. Och jag saknar dig. Helgen var hur som helst helt underbar, grymt kul om inte annat! Men jag skulle verkligen vilja ha dig hos mig mer än vad jag har.
Jag har sett varenda vrå av Sveriges land
Jag har härjat runt i loger och på Grand
Jag har letat efter ro för min skakande hand
Efter dig, efter dig, efter dig
Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig
När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig för dig
Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig
Det sägs att kärlek lovart stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig
Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig
jag gav upp för länge sen..
.. med mycket, däribland att skriva blogg. Men jag tänkte göra ett nytt försök. Det är alltid kul för nån. Vad som mer ligger på min "ge upp- lista" är att tro att jag ska få något jobb, det verkar helt omöjligt. Jag vet inte hur mycket jobb jag har sökt. Sjukt. Sen är det mycket i mitt liv just nu, som jag inte har en blekaste om hur jag ska göra.. utöver att få mig ett jobb. Jag tror det är de grå dagarna, de ger mig ingen lust till någonting. Just shoot me.
Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
